Canon PowerShot D20

Den ultimata semesterkameran? Under resan har jag i samarbete med Canon fått testa den vattentäta, dammsäkra och stötsäkra kameran PowerShot D20. Här kommer en liten sammanfattning av mina åsikter om kameran.

+ vattentät. Så skönt att bara ta den med när man går till stranden, hoppar i poolen eller simmar i havet. Man får helt nya perspektiv på bilderna när man kan ha halva linsen under vattenytan eller ha den just ovanför ytan. Sådant lyckas man inte med när man kör med vanlig kamera.
+ bra vid snorkling. Både roligt att filma och plåta under vattenytan.
+ dammsäker. Skönt att inte behöva oroa sig för att få sand in i kameran.
+ stötsäker. Perfekt i strandväskan och när man har med sig ett litet barn som gärna fingrar på knapparna.
+ alla dessa goda kvaliteter gör att man vågar mer, vågar ta annorlunda bilder och vågar ha med den överallt.

jag som vanligtvis tar bilder med min PowerShot G12 blev rätt besviken på bildkvaliteten. Under första delen av resan hade vi nästan endast med D20an under dagarna men någonstans tröttnade jag på de halvsuddiga bilderna i den perfekta fotomiljön och började ta med båda kamerorna i väskan.
– efter en simtur blir det lätt vatten och salt kvar på linsen. Det tänkte vi inte på i början av resan och bilder man tagit direkt efter simturen kan se lite knasiga ut. Sedan lärde vi oss att alltid torka linsen och problemet var löst.

Sammanfattningsvis är D20 en rolig semesterkamera. Inte helt ultimat på grund av bildkvaliteten, men annars härlig. Det var fint att få testa den på resan och få helt nya perspektiv på bilderna.

Sleepless

En orsak till att man inte vill komma hem från Thailand är den här sjuka sömnlösheten efteråt. Men vi kör hårt på det lilla vi får. Man blir i alla fall lite glad när man ser att påsarna under ögonen är bruna i stället för blå. Alltid något.

Minni klev in i lådan. När man haft ett avbrott i vardagen märker man verkligen hur hon utvecklats på semestern. Det är verkligen en liten, pratglad, rörlig, glad och bestämd dam vi har här.

This is the long goodbye

Alltid lika tråkigt att säga adjö. Eftersom vi nästan (!) tror att vi är klara med Krabi för tillfället kändes detta adjö lite större och svårare än vanligt. Att Minea dessutom fått flera vuxna vänner runtom i Klong Muang och att se dem säga adjö kan man säga att verkligen kändes. Klumpen i halsen fick man bara vara god och svälja om man inte ville stå där och storböla när Kittya vid restaurangen kramade Minea en sista gång.

Semestern har på alla sätt varit fin och välbehövlig. Att efter en sådan semester säga tack och hej sådär bara känns svårt. Nu är vi hemma igen och imorgon är det tillbaka till vardagen då. Vad är vardag? Vi får väl se imorgon.

Det blev mycket strandlek igår. Är dessutom så glad över att vi fick de där billighetssandleksakerna med i kappsäcken hem. Nu kan vi bygga maneter på beachen här hemma också.

Vi tog okoordinerade hoppbilder vilket resulterade i en volleybild utan boll. Vai mitä?

Vi följde glatt med Ps vindsurfande från stranden.

Ja där vindsurfade han bland longtailbåtar och stuff. Minene (som hon kallar sig själv) låter förskräckligt lik en longtailbåt när hon sätter igång och brummar.

Minea har varit en sjukt bra resekumpan på alla sätt och vis. Visst är det mer aktivitet än solstol när man reser med vår hoppeloppa. Det kanske säger en del att hon numera kommer upp i soffan själv här hemma. Hon har utvecklats en hel del den här unga damen. Men mer om det senare. Nu är jag upptagen med att överleva denna trötthet.

En liten mellanrapport

Kan inte förstå att semestern lider mot sitt slut. Imorgon har vi vår sista dag här och tidigt på söndag startar vi hemåt. Jag bara inte fattar vart två veckor försvann. Bäst att ta en titt på bilderna i alla fall.

20130215-201219.jpg

Ibland är det ju lågvatten och ibland hittar man tuffa skyltar.

20130215-201332.jpg

Vändag kan det vara och lite extra kärlek i luften.

20130215-201432.jpg

På vår favoritrestaurang Maya får man god mat.

20130215-201530.jpg

Vårrullarna här. Nami!

20130215-201605.jpg

Det satsas hårt när man firar födis.

20130215-201702.jpg

Ibland behöver man en egen stund.

20130215-201745.jpg

För att sedan vara tillsammans igen.

20130215-201830.jpg

Hej så länge!

Tumistid

Medan Minni och mommo levde resortliv åkte P och jag ut till en gammal favorit, Koh Poda. Jag har inte kunnat sluta drömma om den sedan vi var där för tre år sedan.

Om jag idag sett ön första gången hade jag knappast förälskat mig så huvudlöst som jag en gång gjorde. Hela dagen blev ett äventyr med hård sjögång, stora vågor och snabbt stigande tidvatten. Jag var tacksam över att Minni stannat hemma.

När vi äntligen slappnade av till eftermiddagen kände jag ändå lite äkta Podakänsla med solen, den vita sanden, det turkosa havet och snorklingen. Ändå känns det ganska bra att vara klar med den ön. Min favorit!

20130213-202840.jpg

20130213-203035.jpg

20130213-203102.jpg

20130213-203117.jpg

20130213-203135.jpg

Smidigt

20130210-094911.jpg

Smidigt det här med att blogga vid poolen om man inte har några bilder på telefonen. Man får väl ta till annan teknik då.

Flickan på bilden blev ju igår 11 månader. Hon gillar verkligen läget här. Det roligaste är att hon nu säger tå (=ja) och nä (=nej) och att det påriktigt betyder det hon säger.

Ett exempel då:
Mommo: Minni, vill du nu höra vilken sång mommo ska sjunga för dig?
Minni: Nä.
Och alla dog av skratt.

Annars babblar hon på, går i trappor, simmar, vilar och har fått favoritservitörer på varje ställe vi varit. Tre tänder på tre dagar blev det och de fortsätter i samma takt.