Kategori: Gravid

Allt bra på rådgivningen. Alla sockervärden var normala så det var inget att oroa sig för, precis som jag själv hade på känn.

Viktförändring: +400g/vecka. Sammanlagt +12 kg.
Svullnad: En del
Blodtryck: 125/88
Hb: Mättes inte.
Sf-mått: 32,5. Hade minskat med en centimeter vilket tyder på att bebben sjunkit neråt. Huvudet ännu lite rörligt.
Bebbens puls: 135 i snitt

Nästa gång ska hon känna lite noggrannare på bebisen och försöka uppskatta en vikt. Sedan ser man. I dag tyckte hon att bebisen kändes normalstor.

Jag vet att resultaten från sockerbelastningen ligger hos min rådgivare i dag. Hon har dock inte ringt mig. Så nu har vi ju två alternativ då.

Ett. Resultaten är dåliga och hon vill vänta med att berätta dem för mig när vi träffas imorgon och sitter nu och funderar på hur hon ska presentera det svåra ärendet.

Två. Resultaten är goda och hon sitter och funderar hur hon ska presentera faktum att hon skickat i väg mig och dricka sockerdricka i onödan.

Jag hoppas ju givetvis på alternativ nummer två. Skulle så gärna fortsätta att äta mitt lördagsgodis. Förstås.

Nu lär jag klara mig. En amningsbh och ett amningslinne inhandlat. Lite ro i själen i alla fall. Nu kan vi åka till bb. Inte för att vi är påväg alltså, utan för att jag är redo nu.

Jag har fått ett önskemål om att skriva om mina tankar inför förlossningen. Tänkte göra ett litet försök. (Idag 36+5).

Min regel nummer ett är att inte tänka för mycket på förlossningen. Jag vill verkligen inte planera något eller ha med mig någon lista på vad jag vill prova. Utan erfarenhet har jag faktiskt ingen aning och väljer gärna att gå på känsla. Förlossningen får inte bli någon besvikelse så jag håller mig öppen för alla underligheter. Att de har fullt på Jorv och att vi därmed måste åka till stan, att det plötsligt kommer att bli igångsättning eller kanske snitt. Allt är ju möjligt så det är bäst att själv inte låsa sig vid något speciellt.

Sedan känner man ju sig själv från tidigare. Min smärtlindring nummer ett är närhet. Så konstigt som det kan låta så är huvudsaken att min man är medpackad till förlossningssalen. Honom kommer jag definitivt att behöva. Sedan vet jag ju inte hur jag kommer att reagera i extrem smärta, men då får jag förlita mig på barnmorskan och andra smärtlindringar. Jag känner inte att jag behöver köra utan smärtlindring men skulle helst inte vara helt borta när barnet föds heller.

Eftersom jag valt att inte fokusera så hårt på förlossningen nu innan har jag i stället lagt allt för mycket tid på att fundera på tiden efteråt på sjukhuset. Jag är liksom inte ett stort fan av sjukhus. För mig skulle det betyda allt att vi skulle få ett familjerum och på den här punkten kommer antagligen besvikelsen att komma i fall vi inte får ett sådant. Men även det här handlar om några få dagar.

Det jag i första hand känner är att vi nu kastar in oss i något helt nytt och okänt. Förlossningen är en del av den här processen, en början. Min högsta önskan är förstås att Liten är en frisk en.

Frågor på det?

Så har vi hängt med några andra bekanta och obekanta gravida par på Jorv en stund. Vi fick bekanta oss med förlossningsavdelningen och barnsängsavdelningen. Jag fick i alla fall ett mycket gott intryck av Jorv. Antagligen är det inte alltid precis lika lugnt där som det var just i dag, men jag tror att det här kan bli riktigt bra.

Dagen till ära installerade vi isofixbasen och babyskyddet i bilen också. Babyskyddet skulle ju in i bilen när vi åkte i väg och tillbaka in här hemma när vi kom hem. Visst vi var till Jorv. Det gick snabbt och gjorde inte heller så ont. Det skulle jag ha svarat om grannarna hade frågat om bebben redan var hemma.

En gammal bild på det. Det var lite snöigare och kallare i dag.

En förlossning jämförs ofta med ett maratonlopp. När jag tänker på det nu, kan jag önska att bebben stannar i magen en liten tid till i alla fall. Efter den här flunssan, ja febern är i alla fall helt gone, har jag knappt några krafter alls i kroppen.

Och en som väljer att skippa morgondagens gravidpilates för att det känns som en lite för stor fysisk ansträngning är nog ingenstans i närheten av att klara av vare sig att springa maraton eller att föda barn.

Man måste ju ta ut allt nu. Resultatet från sockerbelastningen kommer först på måndagen och då kan det vara för sent att fira med vändagsbulle på just vändagen. Bäst att ta det redan nu, tänkte P och hämtade hem goda munkar med vändagstema.