En månad

I dag fyller lilla Minni en månad. Den stora dagen firade hon med extra många leenden, en hel del diskussion och en del sömn.

Minni gillar alla famnar. Idag fick hon äntligen träffa fina Andrea. En massa diskussion med mamma och andra påskfirare idag. I går fick hon dessutom posera med pappas apa. Lika långa just nu.

Det låter väldigt underligt

I en månads tid nu, alltså ända sedan jag blev mamma, har jag haft vissa helgalna tankar.

Varje dag går jag runt och tänker på mammor och barn i Afrika. Hur de förlöser sina barn, hur barnen ska få mat, hur de fixar allt utan rent vatten. De första dagarna efter min egen förlossning grät jag faktiskt över deras urusla förhållanden några gånger.

Sedan har vi de andra tankarna. Jag ser alldeles förfärligt hemska scenarion om bilolyckor när vi är ute och åker bil. Varje bil som kommer emot tror jag att ska komma över på vår fil och döden kommer. Varje gång är det jag som dör, de andra i bilen klarar sig. Bilresorna är därmed så horribla att jag helst skulle stanna inne och gömma hela min familj under täcket och leva i en liten bubbla för evigt.

Och ännu en grej. Det där med att någonting ska hända P medan han är borta hemifrån. Då är det allt från en buss som kör i diket till istappar som ska falla i huvudet på honom som gör mig dödsorolig.

Nu känns ju detta inte helt friskt när jag skriver det, men nog är det väl något naturligt som de som vet kallar det. Den där oron för allt världens. Men inte känns det helt friskt.