Kategori: Barn

Medan lilla fröken sover kan man ta sig en paus i solen innan man fortsätter med diverse hemsysslor. De tycks aldrig ta slut. Vad är det för sätt?

39+3 vs. en och en halv månad efter förlossningen

Nog kan man ju lugnt påstå att kroppen förändrats en hel del de sju senaste veckorna. Om jag hade svårt för förändringarna i kroppen under graviditeten tycker jag inte att det varit lättare nu. Vågen visar nuförtiden det samma som när jag första gången vägde mig på rådgivningen i juli. Men kroppen har förändrats, det kommer man inte ifrån. Inte är den likadan som innan jag blev gravid. Nej, det syns nog att jag haft någon hyresgäst där i nio månader. Och har man haft det är man nog inte den snyggaste pinglan på stranden i sommar, heller.

Att hålla sitt barn i handen, att trösta, att skratta, att sjunga, att amma, att ge nappen, att bada, att vårda, att försöka klura ut vad som är på tok när hon gråter, att guppa åt ena hållet och åt andra hållet. Man gör allt som står i ens makt för att hon ska må bra.

Dessutom vill man vara den bästa mamman i världen. Man sköter barnet, sköter hemmet, men vill däremellan också vara annat än just bara mamma. Man vill träffa vänner, göra sig fin, hinna sova, hinna göra de saker man gjorde tidigare. Mitt i allt detta har man svårt att minnas vad man egentligen gjorde tidigare men man längtar efter det.

Och visst är man annat än mamma. Man har ju sitt parförhållande också. Många gånger har man fått höra att det är lätt att tappa bort varandra i allt det här. Och visst saknar man sin man ibland. Han kan vara hemma, men man saknar honom ändå. Saknar att sitta i hans famn, saknar hans närhet. Man är samma par som tidigare, men ändå inte. Nu är man också föräldrar. Ett bra team liksom tidigare, men nu på ett helt nytt sätt.

Man kan sakna sig själv också. Vem var man innan man blev mamma? Samma person men ändå inte.

Man har den där nya känslan. Att vara ledsen och glad på samma gång. En svår känsla att förklara. Det är trötthet blandat med lycka. För visst tusan är man trött. Påsar under ögonen är bara förnamnet.

Så tar man sig en titt. Ser man på allt man har och skulle aldrig någonsin byta ut det. För man har verkligen fått allt man önskat sig. Och lite till.

Här fortsätter Minea att rulla över från mage till rygg. Givetvis påföljt av fåniga hurrarop och applåder från mamma. Mein gott!

Tänk att en vecka utan att träffa syster och systerson kändes som en hel evighet.

Bäst.