Kärt återseende

Det händer sällan, eller typ aldrig, att vi inte träffar systeri och barnen på tre veckor. Nej, det har nog aldrig hänt förr. Men på nyårsdagen blev de förkylda och på den vägen har det varit. Ikväll blev det ett mycket kärt återseende.

Vi fick så stora kramar av Melwin, både Minea och jag, att jag måste gråtra några lyckotårar. Han är en fin ung man denna Melwinboll.

Kan kännas repetitivt

Läge för lite upprepning nu. För det är något med vårt område och när det ligger snötäckt. Så var det ju nämligen när vi såg vårt hem första gången. Det hade snöat en meter den dagen. När vi flyttade in här var det -30 grader. Så det var liksom utgångspunkten här och på något vis känns det som normen. Det är så det ska vara!

Ute på hal is

Blev så inspirerad av gårdagens skrinning så vi släpade oss till isen. Så synd att Minea är för liten för formationsåkning. Annars hade det varit ypperligt att lära henne det jag lärt mig igår. Efter gårdagens superstabila skrinnare (as in skridskor, inte människorna) märker jag att mina nog sett sina bästa dagar. Definitivt dags för nya!

Solen solen

Wow vilket väder alltså! Gick till granngatan för att träffa några mammor och barn. Så perfekt att ha fått nya kaveris här i området. Dessutom fick Linda och jag dra vår historia för de andra. Vi har nämligen träffats via min blogg. Se bara vad bloggen kan skapa fina saker.

Minni, den glade, sitter och njuter i pulkan.

Blått blått. Det är såhär man ofta föreställer sig januaridagar, eller hur?

Och väl där satt mitt lilla änglabarn (ni ser ju själv) under matstolen och åt de smulor som Liam fällde.

Andra tider nu

När jag stod med den där 50+ solkrämen i min hand föreställde jag mig en tjock, vit, kletig kräm som skulle vara horribel att smörja på vår lilla spilivink. Döm om min förvåning när sprayet var ultralätt och härligt skönt på huden. Allt var nog inte bättre förr.