Författare: Danni

Jag fortsätter att se det komiska här. Där står vi i lugn och ro och fixar vårt morgonmål och så skrattar jag till. För visst är det komiskt att alla går och väntar på nyheter och ända tills vi rapporterar är det fullt möjligt att ni alla tror att vi är på förlossningen. Nu kan ni vara lugna en stund. Det var nämligen en mycket lugnare natt och inget händer.

Men jag är lite nojig också. Borde man typ ha med sig torra byxor när man går på café? Det där vattnet kan väl gå anytime?

P har åkt till jobbet som vanligt. Inget mer spännande på gång alltså. Jag väntar sällskap och skrattar fortfarande, två år senare, åt det här inlägget, när det var dags för Peppe att föda.

Och här har vi magen i 39+2. Den kanske ser rund ut men för det mesta är den riktigt sned i någon snygg sammandragningsposition.

Det gäller att se det komiska i det okomiska. Här ligger jag nämligen mitt i natten och gömmer telefonen under täcket så att den inte ska lysa upp hela rummet, andas pilatesandning i takt med värkarna, springer på wc så ofta att jag redan tappat räkningen för i natt, hostar och utbrister tyst ”Mynthon for life”, undrar varför ingen vill spela wordfeud mot mig just nu och kan inte låta bli att tänka att det hela ändå är ganska komiskt, trots att jag knappt sovit en blund. Eller kanske just därför.

Så tog vi en solskenspromenad med solen själv. Vad jag älskar den där lilla solstrålen. Hans promenadtakt passar mig dessutom helt superbra. Just vad jag orkar.

Champagnen på kylning. Check.