Kärt återseende

Det händer sällan, eller typ aldrig, att vi inte träffar systeri och barnen på tre veckor. Nej, det har nog aldrig hänt förr. Men på nyårsdagen blev de förkylda och på den vägen har det varit. Ikväll blev det ett mycket kärt återseende.

Vi fick så stora kramar av Melwin, både Minea och jag, att jag måste gråtra några lyckotårar. Han är en fin ung man denna Melwinboll.

Kan kännas repetitivt

Läge för lite upprepning nu. För det är något med vårt område och när det ligger snötäckt. Så var det ju nämligen när vi såg vårt hem första gången. Det hade snöat en meter den dagen. När vi flyttade in här var det -30 grader. Så det var liksom utgångspunkten här och på något vis känns det som normen. Det är så det ska vara!

Ute på hal is

Blev så inspirerad av gårdagens skrinning så vi släpade oss till isen. Så synd att Minea är för liten för formationsåkning. Annars hade det varit ypperligt att lära henne det jag lärt mig igår. Efter gårdagens superstabila skrinnare (as in skridskor, inte människorna) märker jag att mina nog sett sina bästa dagar. Definitivt dags för nya!