Författare: Danni

Där gick jag och trodde att hon ville hålla mig i handen när vi var ute. Hahha. Där fick jag mig. Självklart skulle hon gå själv, utan hjälp. Och så gick hon. Och så föll hon. Och så gick hon. Och så sken hon som solen.

Idag åkte vi genom ett soligt och urvackert vinterlandskap på födelsedagskalas. I vår umgängeskrets är det verkligen tätt med födelsedagar dessa två första veckor i mars.

Och jag minns så väl för ett år sedan när man gick och funderade på vilken dag Minea skulle födas. Skulle hon dela födelsedag med en, två eller fyra personer? Eller skulle hon få en helt egen dag? Slutligen råkade det sig att hon fick en egen dag (dock delande med killarna i Housewifens familj). Och jag kan inte sluta förundras över att jag för ett år sedan var så trött i kropp och själ att jag helst bara låg på soffan och kved. Nu har jag inte legat där på nästan ett år. Livet förändras.

Solen själv.

Nu har hon blivit så stor att hon sitter och har kaffebjudningar med mommo. Oho!

Den sista februari hände det. En och en halv månad efter att hon tog sina första steg började hon gå mer än krypa. Nu väljer hon ständigt att gå i stället för att krypa. Och det är ju för härligt när hon tultar på här hemma.

Och så en liten videosnutt på det. Några steg med ett ovanligt klumpigt slut.

Jag tycker ett halvt år är lite för långt mellan videobloggarna. Så här kommer en nu med lite bä bä vita lamm som tema. Kanske inte ännu som sång. Men snart.

Vem vill skimba med mig?, undrar liten Minea.