dannipaalosmaa.com
Plötsligt såg jag P springa ut. Och så var jag tätt i hans hälar. En varmluftsballong restes på vår gräsplan enstaka meter från dörren. Och så hann vi se lite förberedelser innan de lyfte och vi vinkade av folket som skulle få åka på äventyr.
Nu är jag fast besluten vid att det någon vacker dag kommer att vara P och jag i en varmluftsballong. Känns så självklart.
Så var den här. Vår allra sista semesterdag för denna gång. Men vi fick även det allra bästa avslutet på vår semester i form av en dag på Borgbacken.
Vi körde med allt det vanliga. Åk, godsaker och dra i snöre. Lika bra som vanligt. Om inte lite bättre.
När vi kommer till sandlådan är Minea så glad. Sätter sig genast självsäkert med två flickor i treårsåldern. Och så genast ropar den ena ”Mä en halua leikkiä ollenkaan tollasen kanssa” (Jag vill inte alls leka med en sådan) åt sin mamma och pekar på Minea. Upprepade gånger. Man ser hur ledsen lilla Minni blir och jag vill gråta. Min flicka. Oj vad det tar hårt i mammahjärtat när någon säger fult åt/om ens barn.
Och jag vet. Det här är varken första eller sista gången det händer. Men jag bara stod där stel som en pinne och tänkte att hoppas den här mamman säger till åt sin dotter. Men nejdå. Mamman förklarar bara för mig att hennes flicka nog vaknat lite för tidigt idag. 5.45 hos oss och en mycket glad flicka har vi, kontrade jag.
Her loss, förklarade jag för Minea och så lekte vi tillsammans, Minea och jag.
Inte så värst mycket att göra tidigt en söndagsmorgon. Lika bra att snöra skorna och gå ut, tänkte jag. Och så blev det en skobild till.
Visst är det riktigt fina kvällar på hemgatan ibland. Idag är en sådan kväll.
I dag är det Kansanjuhlat här hos oss och självklart har vi besökt eventet i ett par repriser. Det första varvet med Minea blev rätt kort och vi gick iväg till grannarna på lite skaldjursfest.
Rökta räkor hade jag aldrig smakat på tidigare men de var verkligen goda.
Och så umgicks vi med hela gänget tills läggdags ungefär. De här två kompisarna i min famn är nog prima.
Och så fick fruarna gå till Kansanjuhlat igen. Och prata på tumis. Vanligtvis brukar vi ju flåsa i kapp under våra powerwalks när vi är på tumis. Nu är man hemma igen och männen rockar till något superbra (?) band som spelar just nu. Mycket nöjd med denna lördag.
Charmen med att gå på kaffebjudning hos äldre damer alltså. Och de där blomkopparna som bara alltid funnits där hos gammelmoster. Charmigt, ja.
T A I K U R I 