Fick till det första höstmyset idag. Hallå, över tjugo grader ute. Men när två trötta arbetande mödrar träffas efter barnens läggdags kan det behövas ljus, te och kaka i ett dunkelt kök. Och då blir det per automatik höstmys.

dannipaalosmaa.com
Fick till det första höstmyset idag. Hallå, över tjugo grader ute. Men när två trötta arbetande mödrar träffas efter barnens läggdags kan det behövas ljus, te och kaka i ett dunkelt kök. Och då blir det per automatik höstmys.

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga förutom måndag, just nu. Det här nya livet vi har tar verkligen musten ur en vissa dagar. Att ge hundra procent på jobbet och hundra hemma och sedan känna sig som en överkörd liten myra när kvällen kommer. Varför ger man då hundra procent när man innerst inne vet att åttio skulle räcka? You tell me.

Igår bestämde vi att nästa år inleds i värmen och valde Puerto Rico (Gran Canaria). En klassiker för mig. Vet inte hur många gånger jag varit där tidigare men det känns härligt att återvända dit gång på gång. Sist jag var där reste jag ner ensam för att mötas av mamma, mommo och moffa som redan var där på semester.
Nu åker jag med min lilla familj. Och mein gott så bra det känns att ha detta bokat. Ivern är stor redan nu, för nu vet jag att vi överlever ännu en kall vinter.

I februari var det Thailand. Nu förkortar vi flygresan med fyra timmar och väljer Kanarieöarna.
Hur belönande som helst ju. Att hålla på och rouda på ved, grenar, kvistar och what not hela dagen. Om man är trött i kroppen? Oj herregud ja. Men alltså så belönande att se när ett projekt framskrider.
Tror att alla borde jobba mer projektinriktat faktiskt. Det är ju den överlägset bästa känslan att se resultat av sitt arbete.


Såhär såg det ut för några dagar sedan när Minea plåtade mig med den gamla skruttkameran (min allra första digitalkamera) som hon har fått. Kan det bo en liten fotograf i vår dotter?


Samma fina piano som i tiderna fanns hos famo och fafa finns nu hos pappa. Och idag fick Minea och Melwin spela en del. Värsta konserten plötsligt och ännu fler barndomsminnen dök upp. När det bara plinkades och plinkades och vi ordnade konserter som vi sålde biljetter till och allt. Säkert urvackert!
Jag skulle älska att ha ett dylikt gammalt piano här hemma men skulle man någonsin stå ut med ljudet hela tiden?

Om ett par veckor är det dags för ett besök hos frisören. Då ska det håret bli mörkare igen. Något som inte skett på några år nu. Och nu har jag typ längtat hela sommaren. Snart snart!