Kelvin och sånt

Plötsligt gick det upp ett ljus och jag kunde fota i vår tambur. Hittills har jag haft riktigt svårt att få bra bilder där bland spottarna i taket. Men plötsligt fattade jag galoppen med Kelvin inställningen och gillar den alldeles enormt. Nej, jag är inte riktigt på den manuella linjen ännu.

Och här är jag med mitt barn i vår tambur nu. Allt har rätt färg. Till och med mitt hår. Och barnet som annars aldrig får ha napp då hon inte sover får ha den när hon har öroninflammation. Annars får jag själv öroninflammation av missnöjet. Men jag tror faktiskt att lilla fröken är på bättringsvägen nu. Idag har hon redan ätit lite vid varje måltid. Halleluja!

Med änglavingar

Så många gånger har jag haft lust att visa er min tröja med änglavingar. Ett av höstens bästa köp i klädväg. Men just de dagar jag haft på mig tröjan har varit dagar då jag absolut behövt änglavingar. Inte dagar då jag haft chans att plåta dagens outfit på något vis.

Men idag bär jag tröjan igen. Och har lite tid över medan Liten sover och jag nästan paketerat alla hemligheter. Så nu ska ni få se den beskyddande tröjan. Mycket glad över att ha de här vingarna med mig.

Hunkydory tröjan har jag köpt hos DinoDina.

Diagnos: Öroninflammation

Såja. Där smällde det till riktigt ordentligt. Ännu en natt utan sömn. Läkare. Diagnos. Öroninflammation. Igen. Antibioter. Påfyllning av det sinade förrådet av värkmedicin. Och ett barn som inte äter. Någonting. Men hon dricker. Och har feber. Och dricker. Imorgon är det jag som håller flaggan högt i sjukstugan. Nu har jag nämligen dansat min balett klart för denna höst. Tackar och återvänder till jobbet i januari. Så imorgon kan detta vara sjukstuga (för femte dagen) men därefter är vårt hem en enda semesterstuga. Om ett dygn börjar den. Semestern.

Ikväll var mamman här och lärde mig göra makaronivälling. Min absoluta favoritmat som febrigt litet barn. Så tänkte vi ju att Minea skulle få smaka på delikatessen. Och hör och häpna. Hon åt tre teskedar. Veckorekordet.

Nyhetens behag

I våras träffade jag den härliga Malena när vi var på Bettina S. inspelning i Böle. Då hade jag ännu ingen systemkamera men jag minns att hon pratade på om modeller och märken. Jag fattade ju inte ens hälften. Nickade vänligt och ställde följdfrågor. Men någonstans satte sig Canon, Sigma och 50mm i bakhuvudet.

Och idag införskaffades SIGMA 50/1.4 EX DG HSM till min Canon 60D. Det var Jani på Rajala Pro Shop som försäkrade mig om att detta var rätt val för mig. Härligt och så coolt tycker jag. Min födelsedagspresent från härliga släktingar. Tack alla!

Det sista ni ser

Vi hade nog vuxit ifrån varandra egentligen. Vår familj och Maskrosen. Den hann bo hos oss i över tre år. Tre bra år. Med mycket prassel när man svingade förbi eller rentav slog huvudet. Det blev allt mer av det där prasslet när vi flyttade runt möblerna i vardagsrummet för ett par månader sedan.

Och idag blev den såld och flyttade ut. Och bor nu i en likadan lägenhet några hundra meter bort. Lyckans ostar som fick en så fin lampa. En maskros. Och här väntar en mörk jul i mysbelysningen och julgranens sken. För någon taklampa har vi inte längre.

Missförståndet

Det har blivit ett stort missförstånd här hemma som vi inte riktigt får upprätt. Minea har nämligen fått för sig att hon har/ska få en lillebror. Hon går nämligen omkring och säger Minni lillebror det ena och Minni lillebror det andra. Minni lillebror bli hemma.

Det är ett par av Mineas små bekanta som har fått lillebror på sistone och när hon för första gången kläckte ur sig ett Minni lillebror här hemma så frågade P om hon ville ha en lillebror. Jo-o, svarade hon på Minnianskt vis. Mycket vänligt men bestämt.

Och på den vägen är vi. Ett enda snarvel om Minni lillebror. Det är rätt fort man får förklara sig för bekanta att det här bara är Mineas påhitt och att så inte är fallet.

Fokus på målet

Skulle jag ha en anslagstavla att hänga upp en enda bild på just nu så skulle det vara den här. Vanligtvis försöker jag att inte lägga allt för stort fokus på målet. Försöker så gott det går att leva i nuet och allt det där. Men.

Min mentala överlevnadsbild kommer från Puerto Rico-resan 2009. Två veckor kvar tills jag är där igen. Och att ha en förkyld och febrig loppa här hemma, några dagar kvar till semester (ni anar inte de sista dagarna i en skola före jullov), sömnbristen och den egna förkylningen. Allt detta får mig att längta tusen gånger mer än vanligt. Så just nu har jag fokus på målet.