Ja visst är hon inne i en utvecklingsperiod deluxe just nu, precis som vi anat på basen av den icke-existerande nattsömnen. Det är ingen tvekan om den saken. Inte heller någon tvekan om att den starka viljan och den stora envisheten börjat komma fram allt mer. Vill int’ heller, Minni kan själv och inte röra – bara titta är högfrekventa uttryck här och nu. Men också sången, fantasin och motoriken har fått sig en riktig boost de senaste veckorna.
Direkt pappa var färdig med sin massage var det Mineas tur, såklart. Och gråten, den stora gråten när stolen skulle plockas undan igen. Hur hade jag förresten missat att itkupotkuraivare inte alls var någon myt?
T A I K U R I 