Plättkalas på andra sidan stan idag. Och tänk att något så vanligt som plättar kan göra en så glad. Pekkas pappa kallade mig alltid lettutyttö (plättflickan) för det var rätt ofta söndagsbastu och plättar som det bjöds på hemma hos Pekkas familj när vi var nykära sådär, P och jag. Och jag var inte sen att tacka ja till dessa godsaker. Gick gärna i bastu (inte min favoritsysselsättning) i hopp om att bli bjuden på plättar efteråt.
Dofter, smaker och minnen alltså. Den kombinationen är ganska oslagbar.
Minni och J grejade ihop plättsmet.
En hel hög med goda plättar. Och sedan rullade vi hemåt. Såklart.
T A I K U R I 