Just nu skulle vi vara ute i skärgården tillsammans med fina vänner. Minea skulle ha barnvakt över veckoslutet. Men i stället hände det här. Hon blev sjuk. Riktigt dålig. Och är det någongång man verkligen ska vara med sitt barn så är det just när hon inte mår bra. Så vi stannade hemma förstås.
Dagen har på många vis varit omskakande. Inte för att hennes feber blivit högre eller öron blivit sjukare eller hosta blivit värre. Utan för att vår lilla klätterintresserade typ som vanligt klättrade upp i matstolen men inte hade samma balans som i feberfritt och öroninflammationsfritt tillstånd och ramlade pladask på munnen där uppifrån. Ni kan tänka er det blodbadet. Hela övreläppen söndrig. Inte första gången på något vis men ändå, till råga på allt tråkigt.
Redan orolig som jag var över hennes höga feber plingade jag gråtfärdig på grannens dörr och bad henne komma över och kolla munnen, sjukskötare som hon är. Läget lugnt trots förskräckligt mycket blod.
Sjukbesök av mamman och kvällens långa och hurtiga promenad med syster kom som ett skänk från ovan kan jag lugnt påstå. Finns det något tråkigare än när ens egen lilla är sjuk?
T A I K U R I 