Det händer sällan, eller typ aldrig, att vi inte träffar systeri och barnen på tre veckor. Nej, det har nog aldrig hänt förr. Men på nyårsdagen blev de förkylda och på den vägen har det varit. Ikväll blev det ett mycket kärt återseende.
Vi fick så stora kramar av Melwin, både Minea och jag, att jag måste gråtra några lyckotårar. Han är en fin ung man denna Melwinboll.
T A I K U R I 