Så underlig man kan vara på natten. Som någon annan, någon man kan skratta gott åt när morgonen kommer. Men det är väl bara nattjaget.
Klockan är 2.55. Bebis har klarat sig sju timmar utan mat och har just gått från gnäll till skrik, jag sätter jag mig upp, zombiehänger över hennes säng och frågar nämen har du ont någonstans lilla vän, har du oont, mamma tar upp dig. Först med henne i famnen inser jag att hon bara är vrålhungrig. Och hon får mat.
Vissa nätter tar jag ett tag om Ps arm och förklarar lugnt att han nog måste lägga sig mitt i sängen för att inte falla. Så jag rycker och pratar på tills han lägger sig på mitten.
Och varje liten natt drömmer jag att jag ammar Minea. Och genast efter drömmen gråter hon och ska ha mat i verkligheten. Därmed kommer det varje natt underliga frågor från mig till henne, Vad är det nu då? Har du ont? Har du tappat nappen? Oj har du lagt dig på tvären? Behöver du rapa? Nu måste det väl vara den där första tanden i alla fall, så mycket som du dreglar. Fina idéer men de är alltid fel. Hon är bara hungrig. Varje gång.
T A I K U R I 