Ni vet den lilla stunden då man febrilt gräver efter någonting i sin bag och inte kan finna grejen. Under den lilla stunden har man hjärtat i halsgropen och blir röd i ansiktet. Man är nästan säker på att det är borta, för evigt. Detta fenomen är dubbelt värre om man någongång verkligen letat och letat och plånboken på riktigt blivit stulen från bagen. Då är man säker på att det man letar verkligen är borta. Idag stod minnespinnen på tur. Men den hittades. Givetvis var grejen bara längst ner på botten istället för i facket där den ska vara. *Drar åter igen en lättnadens suck*
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumererad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
T A I K U R I 
Jeps! igår var vi till Lippulaiva o handlade. Barnen i två olika köpvagnar. Jga med Isa i en som inte behövde någon peng o Filip i den med bilnyckeln dinglande fast i vagnen. Nå, Isa börjar bråka o vi gör ett byte. Jonas o Filip tar vagen utan polett o jag o Isa den andra. Hon bråkar bara mera o jag bara lämnar vagen där utanför butiken. När J kommer frågar han efter bilnycklarna… Tårarna började rinna när jag fattar att jag inte tagit dom ur köpvagnen! Snabbt kommer dock en kvinna som sett min min o undrar om det är bilnycklarna jag saknar. O berättar att dom finns vid Spice Ice. Tacka vet jag för ärliga människor o bläääää för busande ungar!
GillaGilla
Alltså ja. Det är bra med dem som är sådär ärliga. Sedan finns det ju andra som nappar tag direkt, som till exempel den gången med min plånbok.
GillaGilla