Nu har jag det! Jag är helt som tanten som var i Dr. Phil i förrgår. Aj, ni ser inte på dr. Phil? Nåmen jag skall beskriva henne lite. Hon blev jättestörd på alla småljud som familjen skapade, som till exempel smaskande, tuggummibubblor, sked som klingade i skålen osv. Det hade gått så långt att hon inte kunde äta tillsammans med familjen, utan alla tog åt sig mat och så gick de till sina rum. Nu är det så att det förstås inte gått så långt i mitt fall, men jag blir verkligen störd av sådana saker. Alltså jag skulle lika som hon vilja sätta händerna för öronen och skrika nänänänänänänänä då någon smaskar, äter med munnen öppen eller något annat. Dr. Phil sa att man måste fokusera på andra saker just då. Jag klarar dock det mycket bättre idag än då jag var en galen tonåring. Då åt jag helst ensam och om jag tvingades äta med någon annan var jag inte sen att säga till.