Han glömde glassen

För ett par år sedan blev jag VÄLDIGT medveten om vad jag åt. Ibland kunde dagsintaget vara helt för lågt, men snart hittade jag en riktigt bra balans. Denna sommar har jag kommit fram till att det inte är riktigt bra alla gånger att gå och räkna hit och räkna dit. Man äter vad man äter, sportar vad man sportar och så kollar man vågen och om man är nöjd eller ej. Oftast är jag ju inte riktigt nöjd och vågen visar mer än gärna några kilo mer än önskvärt. Men jag mår så mycket bättre utan all medvetenhet om mat. Den finns nog där i bakhuvudet utan att jag tänker på den varje sekund. Jag brukar ändå oftast be P ta med allt godis och alla kex vi har hemma, för jag tycker det är onödigt att jag sitter här hemma och pränger i mig allt vi har trots att jag inte vill ha. Jag äter oftast för att jag har tråkigt. Jag nämnde ju igår att vi gjorde lustiga val igår i butiken då vi båda var så trötta. Han tog med sig kexen till jobbet men kunde ju inte ta med sig glasslitern i ryggväskan då han cyklade iväg imorse. Så nu har jag ätit lite glass. Inte hela litern som jag kunde ha gjort för några år sedan. Så medvetenheten om maten och kaloriintaget sitter riktigt hårt. Jag unnar mig nog, men sällan för mycket. Och om det blir för mycket så mår min mage riktigt illa. Så kan det nog gå med godis ibland… Senast igår.