Så mitt i allt, bland rinnande näsor, trotsstormar, inflammerade ögon, handdesi, matstunder, amning, tv-program, bokläsning, utevistelser, uppskrapad läpp och what not, kommer den – kärleksförklaringen. Hon kurar sig upp under min vinge och säger ”Mamma jag tycker jättemycket om dig.” ”Och jag tycker jättemycket om dig älskling. Jag älskar dig.” ”Jag älskar dig också mamma.” Och tårarna dyker upp i mina ögon. Och samma procedur upprepar sig flera gånger under dagens lopp.
Om hon var tonåring skulle jag definitivt tro att det handlar om att hon vill på fest på weekenden. Men nu när hon bara är två tror jag mest på kärleken – den villkorslösa. (Om det inte var flera pepparkakor hon i verkligheten var ute efter.)
Lämna ett svar