Med stor iver och förväntan stod vi där på tågstationen och väntade på ångloket Ukko-Pekka.
Och så kom det. Och herrejess vilken fart och vilket ljud. Hann just och just knäppa ett par bilder och vinka lite innan vi bara såg röken av det när det fortsatte vidare mot Kyrkslätt.
Leo höll sig till sitt vanliga oj, oj, oj och Minea och jag ropade wooow tufft! Så en riktigt häftig upplevelse fick vi på dagens promenad hem från dagis.
Lämna ett svar