När vi kommit hem från dagis, varit ute, ätit middag och sitter i soffan tillsammans säger Minea bara:
Vem där? Mamma. Min mamma.
Hon brukar ju prata på sådär hela tiden om än det ena och än det andra. Men just de här meningarna och den pauseringen stannade hos mig. Som en vacker dikt.
Så jag öppnade min inspirationsbok och skrev in detta fina på det första uppslaget. Nu bär jag den dikten med mig varje dag.
Lämna ett svar