Förra måndagen svalde Leo en sten. Ja herregud. Efter utevistelse kom han in för att äta. Hade inte haft mina ögon på honom eftersom jag varit inne och värmt mat. Han var en i mängden bland barn och vuxna. Jag såg inte att han hade något i munnen och satt in en första sked mat i munnen. Då ser jag att killen får panik. Sväljer. Inte bara mat utan också något annat. Visste absolut inte, men vi antog att han fått i sig en sten. Sedan gick dagarna och vi glömde stenen. Men han blev förstoppad. Ingenting konstigt med det, bebis som han är. Sedan började magen fungera igen. Och idag plötsligt låg något stort och svart i bajset.
EN STEN. Stor som en euro. Herregud! Mycket större och vassare än den minsta matuschkadockan jag själv svalde som liten (och som också kom ut).
Och vet ni. Killen sken som solen när den här historian var slut.
Och vi föräldrar har förundrat oss hela dagen. Tur att kroppen skötte sig. Om killen lärde sig något? Absolut INTE. Vänder man blicken för någon sekund är han där igen med en näve sand eller kanske några stenar.
T A I K U R I 
Det känns hemskt att ingen av oss såg. Jag bar ju på honom och pratade med han och märkte inget konstigt. Ryser. Som tur slutade allt väl även om stenen var stor.
GillaGilla
Nå lite galet att han var helt vanlig i ansiktet. Inte ett spår av att något fanns i munnnen. Kunde ju ha gått riktigt tokigt redan då.
GillaGilla
Vilken sten! Vår Robin är likadan, äter sand, grus, sten, allt han kommer åt. Och säger man ”nej” så tar han mer och stoppar i munnen så fort han kan, och skrattar. Tur att allt gick bra!
GillaGilla
Huj! Nu är vi nog lite extra noga här!
GillaGilla